Varit instängd, ifrån allt och nästan alla.

No cell phone. No internet.

Begravningen av Farfar Kent, var så ofattbart hemskt. Jag grät och tjöt konstant hela tiden, visste inte riktigt vad det var med mig den dagen från första början ...

Mamma skulle komma och hämta upp mig klockan 14.

Jag hade haft hela morgonen sen klockan 9 på mig att duscha och göra mig iordning. Det behövdes. För jag provade 3-4 olika outfits för begravningen.

Det var ju sagt att inte ha något jätte svart liksom. Men jag ville ändå komma uppstyrd, som respekt för Kent liksom.

Så efter att ha provat skjorta, kjol .. leggings olika skor.. linnen . Ja gu vet vad mer jag hade över hela sovrummet?!

Jag kom i fund med att ialf. ha på mig en svart fin kjol som går ifrån midjan och över lårena. Och till det så valde jag en vanlig vit t-shirt, med beige klack skor.

Går ut till bilen och får värsta kommentarerna av min syster!

Kjolen var kort-kort och tröjan var urringad!!

Folk skulle ju titta på mig ....

Jag har aldrig känt mig så utsatt. Det kändes som om att jag såg ut som en S .. eller H . Av henne.

Jag själv tyckte att jag såg väldigt fin ut. i min stora svarta kjol med knappar och vita t-shirt. Inget speciellt men ändå lite uppstyrt och fint. Jag tyckte verkligen om outfiten. och den KROSSA hon på bara 2 minuter. ut ur bilen och tar mina saker, slänger igen bildörren och går tjutandes därifrån. Slänger igen dörren och går in i sovrummet.

Efter en 15 min så ringer mamma och frågar om jag blev upprörd.

UPPRÖRD?!

skrek jag. Och sa allt som jag kände då och hur syrran hade sagt.

Mamma tyckte ju att jag var fin, men att dom mena att Farmor säkert skulle kommentera.

oj så fel dom hade. Men fy faaa* vad ledsen hon gjorde mig.

Min syster är i en klass för sig. Hon vet inget om kläder eller världen utanför hennes. Hon ska klaga på allt, och jämt ha rätt.

fastän hon jämt har fel.

sak samma.

Farmor blev ialf. förvånad att jag kom i vanliga kläder.

Jag hade bara vanliga tyg skor, leggings. T-shirt och en kofta.

Med gråten i halsen hela bilresan in till örebro, och tills vi satte oss ned inne i kyrkan .. där tjöt jag igen. non stop.

Jag vill aldrig... aldrig!! mer gå på en begravning.

Det var det värsta jag varit med om. och vill aldrig mer göra om det.

Fick även stå ut med endel när jag kom hem också ...

allt blev bara för mycket, så jag satte mig vid sjöarna 3 timmar ensam med hundarna, tills Jonas kom och gjorde mig sällskap. Vi åkte inte hem på flera timmar, jag ville bara inte hem.

Mobilen stängde jag av.

Fredagen följde jag med Jonas och titta på en husvagn.

Lördagen åkte jag och var hos farmor. Min faster skulle åka hem på Måndagen.

Söndagen var mer skit ...

Idag, är det lite sisådär. Jag känner mig väldigt ensam. Men jag valde att koppla bort mina vänner

(ihop om att dom skulle förstå mig)

men min söta vän Jocke, han hade skrivit till mig på Facebook, nåt så oerhört gulligt som fick mig att le direkt. Han är en sån fin vän. Han kom även förbi och krama på mig igår, vi drack kaffe och prata lite. Han skulle flytta till sitt nya hem i Karlsborg. Så nu blir det mindre av att se honom

Cattis bjöd på fika igår också.

Kändes ändå skönt att umgås lite.

Men nåt jag måste skriva om vänner...

Jag begär inte att mina vänner ska finnas där för mig när jag är ledsen, men vänner ska väl ändå förstå en om man vill vara ifred.

Vissa saker är hårda och svåra att tampas med. ibland kan det vara så att man bara behöver vara ensam, ha någon som kan prata om annat... dra med en bara och låta allt ta sin tid.

Så hur någon kan ta min period som personlig.. det förstår jag inte ens mellan himmel och jord.

Där finns ju inte ens en tanke i mitt mående liksom.

Vart finns känslorna?