Jag brukar säga till folk som är med om död.

Släkting eller vän .. någon nära som dött.

Jag brukar säga att jag är helt fel person att tala med, för jag vet inte hur man handskas med sånt, då jag aldrig varit med om det själv.

ja, min Morfar dog när jag var 13-14 år. Men det var inget som blev känslomässigt.

Lång historia.

Men ialf. så har jag veta om nu att min farfar (som jag växte upp med) att han har legat på sjukhus i 2-3 veckor. Just för att han var döende.

Det kom som en chock. Jag funderade mycket hit och dit, tänkte på minnen och visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Ville åka och träffa honom, men samtidigt inte. För vad skulle vi ha sagt? Jag visste ju och han visste att han snart skulle dö.

Så nej, jag åkte aldrig och besökte honom.

Min farmor gjorde, och min faster tog flyget ifrån spanien hit direkt när hon fick veta. Så hon har varit hos honom sen dess.

Även farmor berätta att han inte var så medveten, pratade konstigt och var inte sig själv. Så hon ville då hellre att jag minns honom som han var och inte som har var nu. Och det är mycket sant.

Hälsade så mycket ifrån mig ialf. för det ville jag. Ville att han skulle veta om att jag tänkte på honom.

Det gjorde väldigt ont vissa stunder och tänka på allt.

veta att han snart skulle dö och sedan gå på hans begravning. Allt de kändes så fel. Men nu ...

Så lämnade han oss.

1/6 - 2011

Vi är glada att det gick fort, att det inte varade så länge som du fick ligga på sjukhuset och må sämre.

Ja jag kan inte hantera sånthär alls...

jag kan inte.

Kent "Farfar"

Har ingen lust att prata om det. Lättast så antar jag =/ så mina vänner har jag fått lägga åt sidan. Det är bara jobbigt nu i början.